Har längtat ett bra tag nu, och när jag har så pass nära till två olika anläggningar har jag inte haft någon riktig ursäkt längre.
Guldkort, ett år på SATS blev det. Känner mig riktigt nöjd. Jag har hunnit vara på två pass, och det är klart, när man varit van att träna i Umeå på en av europas största anläggningar känns det mesta rätt litet. Men passen har hittills varit riktigt roliga, och framförallt har de gett mig både träningsvärk och energi. Precis det jag längtat efter med andra ord.
Det är rätt så tacksamt att kliva in på ett gym i Stockholm och med norrländsk dialekt förklara att man är ny och inte har en susning om hur man ska göra. De tar hand om en som om man vore av guld! Roligast var mannen i medelålder som frågade "hade du roligt?" när jag kom tillbaka från ett pass han tidigare visat mig vägen till. Sen vinkade han såklart hejdå när jag gick också.
Den norrländska instinkten säger ju så klart: "Spring fort som tusan!" när någon är så trevlig, för det bara måste finnas en baktanke. Så tänkte jag rätt mycket i början på jobbet också när okända människor hejade på mig i hissen. Men jag har börjat vänja mig nu... Det är rätt så trevligt att människor från höger och vänster ropar godmorgon när man kliver in på kontoret på mornarna.
Mitt mål just nu med träningen är i alla fall tre pass i veckan, vilket inte borde vara några problem. Sen har jag även sagt att jag ska försöka börja gå på någon form av stryrketräningspass... deadline för de passen är innan jul så vi får väl se när jag känner mig tillräckligt mogen.
Ikväll blir det bio med popcorn och hela köret för mig och J. I morgon ska jag smita iväg och jobba lite då vi måste jobba några timmars övertid nu i oktober: klirr i kassan betyder det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar