...och på jobbet går det också jättebra?

Jag har verkligen försökt att inte sno den där titeln från Martina Haags bok, men i dag passade den så otroligt bra.

Sen jag flyttade hit tycker jag att saker och ting har ordnat sig så sanslöst bra. Allt har flytit på med lägenhet, jobbet, och vi har gjort en massa roliga saker på helgerna och ibland kvällarna. Men häromdagen kände jag att jag störde mig på precis allt på jobbet!

Jag har blivit placerad i en grupp med diverse personer som tillsammans ska ansvara för ett antal kunder på min avdelning. Och av någon anledning så känner jag mig så vansinnigt osugen på detta. Nästan lite tonårsgrinig. Samtidigt så känner man hela tiden att man måste ge det en chans, kan inte klaga utan att veta något, och vad ska min chef tycka egentligen om jag bara surar för att hon vill att jag ska göra något jag inte råkar vilja just nu.

Överlag så kan jag bli så otroligt låg när jag känner att jag inte kan så mycket som jag skulle vilja. Så har det varit på alla jobb jag nånsin haft, och jag vet ju också att det blir faktiskt bättre.

I ett sånt här läge önskar jag att man var 15 år äldre, att man hade lite mer pondus att få förklara vad som inte riktigt funkar.

Som tur är trivs jag så otroligt bra med de medarbetare jag har runt omkring mig. Jag har I just bakom ryggen och bredvid mig har jag min "team-partner" som jag jobbar med. Vi två är så skrämmande lika tycker jag, på både gott och ont. Och rätt komiskt också med tanke på att han är 42 år och man.

Något annat som skiner upp lite är helgen då vi ska ut och käka, samt nästa helg då storasyster kommer och hälsar på. Jag har även kommit i gång lite med träningen, har mest gått på olika danspass och jag känner att jag får en energi som jag verkligen behöver.

Nu ska jag kolla in Roomservice och störa mig lite på att programmet numer handlar om Johnnie och Mattias stjärnstatus, än om inredning.

I dag är jag en grinig cyniker, och ibland måste man faktiskt få vara det...