En knuff hemåt

Min farmor dog i dag, eller flyttade hem, som hon själv skulle ha sagt. Hon skulle ha fyllt 90 år i december så det var ingen direkt tillfällighet att det var dags för henne att somna in.

Men det gick fort tydligen, och det känns tråkigt att ingen, varken pappa eller min faster han säga hejdå.

Å andra sidan känns det bra i hjärtat att få höra att personalen där hon bodde hade sagt saker som att "hon var ju så pigg i går" och att hon varit på Frälsningsarmén. För det var nog så hon ville dö, snarare än att ligga sjuk. Min farmor var djupt troende och hon var helt övertygad om vad som väntade henne efter livet här.

Förut bodde farmor rätt långt ifrån oss, men vi hälsade på ibland. Dessvärre hälsade jag på henne väldigt sällan sedan hon flyttade till Umeå. Samtidigt känns det rätt så skönt idag, för mitt minne av henne är hur farmor var när jag var mindre. Alla småkakor hon bakade, och att hon och jag spelade fia med knuff hela tiden.

När farmor flyttade från sin lägenhet fick jag fiaspelet, som ett minne. Och det ser ut och luktar precis som jag minns det.