Så på fredageftermiddagen när de flesta gått hem satt jag med en kollega på jobbet och diskuterade kvällen. Och jag kan inte beskriva hur bestört han blev när jag berättade att jag tänkt äta pepparkaksdeg och se på Idol. Han menade att jag borde ta tillfället i akt och festa till det när jag var "solo". Men jag kände liksom inte för det, pepparkaksdeg kändes som underhållning nog (grundade dock med äggmackor till middag först)
Jag gör så rätt ofta faktiskt, tycker inte att det är lika roligt när man är själv. Och om J inte är här med mig, så kan jag lika gärna strunta i mat och allt sånt, och bara vara. Jag vet inte om man kan kalla det för att vara osjälvständig, för jag kan tycka att det är rätt romantiskt också... att vilja vara med någon annan... hela tiden. Okej, kanske inte hela tiden. Men upplever jag saker, så vill jag ju att han också ska uppleva det.
Problemet (om det nu finns något problem) skulle nog snarare vara att han gör livet lite väl enkelt för mig ibland. Finns alltid där, och ställer alltid upp både för mig och för människor som står mig nära. Och vad gör man då om han en dag inte skulle finnas där? Jag inbillar mig att man på något sätt har en slags överlevnadsinstinkt inom sig, som träder in. Men det är klart att man blir lite orolig när man kommer på sig själv med att sitta hemma som Bridget Jones (citat kollega), så fort man är ensam hemma.
Jag får helt enkelt börja känna mig nöjd över att ha någon som jag kan sakna när han är bortrest, istället för att grubbla över vad som kan hända om han en dag inte skulle vara här.
Måste bara få visa en bild på maten vi gjorde på lördagen när han var hemma, som en värsta kontrasten till pepparkaksdegen alltså:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar