Men skit också

Ja... det blev inget.

På mötet med min chef i går la jag i stort sett alla kort på bordet och sa som jag kände; att jag vill göra något annat. För just nu, så verkar ju uppenbarligen inte tanken vara att jag ska komma mig därifrån.

Hon tog det positivt, nästan så att jag såg hur kugghjulen i hennes hjärna började snurra febrilt. Det som kändes lite konstigt ändå, var att hon blev så förvånad. Att hon inte hade tänkt tanken, fastän jag fick den känslan på ett samtal vi hade tidigare i år.

Hon hade inte något besked på en gång, såklart, men efter sommaren fanns det nog en chans.

Och det jag känner lite efter en sån här grej är också; varför gör man inte sånt här oftare? Säger som det är, säger såsom man känner?

Det är lätt att säga att saker inte kommer till en av en slump utan man måste jobba för att komma någonstans. Jovisst, självklart, men hur lätt är det att slå slag i saken? Jag tycker att det är skitsvårt. Och jag vet inte riktigt varför.

Om det kanske beror på den klassiska jante-lagen, man tycker att saker o ting fungerar ju i alla fall. Så varför göra sig besväret och tänka att man kanske kunde få det bättre, att man kanske är den som själv kan skapa den förändringen man behöver? Tycker man kanske att man inte är duktig nog för att utvecklas?

För det är nog det jag saknar i det jobb jag har nu; en utveckling, känner mig ofta understimulerad trots att jag kan ha tokmycket att göra osv. Möter nya saker varje dag, men ändå ingenting som utvecklar mig som person.

Nåja, jag blev väldigt besviken först när jag fick veta att de "valt att gå vidare med andra kandidater". Sen så kände jag väl mer bara att; skit också! Ja, då var det väl inte tanken den här gången heller. Så nu fnular jag på vad som verkligen är tanken egentligen.