Att känna någon

Jag tog ett långt bad i går, släckte ner lamporna, tände ljus o fyllde upp med massor av bubblor.
Bästa sättet att få tänka en stund, för sig själv.

Vi gjorde en lustig grej på jobbet i veckan, på ett gruppmöte.
Alla fick ett stort pappersark tejpat på sin rygg, sen skulle alla gruppmedlemmar skriva något positivt som beskriver personen. Slutligen skulle vi alla ha 10 positiva saker på papperet.

Det är lustigt sånt där, eller... jag tycker att det mina kollegor skrev om mig var rätt lustigt. På ett opersonligt sätt. Vissa saker som jag hajade till på o tänkte att de måste nog tänkt på fel person.

Så började jag fundera, vad det är som påverkar vad andra människor anser om en. Vilka faktorer som påverkar det intryck man ger till andra människor.
För... det lustiga är, att jag blir ofta överraskad när någon berättar för mig om hur de upplevt mig. Ex vad deras första intryck var, eller kommentarer som: jaha, det trodde jag inte om dig, eller ja, det vore verkligen typiskt dig.

Men vad förväntar jag mig egentligen? tänker jag då, och tänkte i går när jag låg i badkaret.
Det är ett faktum att jag är svårflörtad när det gäller nya människor. (jag vet, det går inte i hop med mitt behov av att skaffa mer kompisar) men...ändå.

Jag kan ofta se på människor med den cyniska inställningen, att om jag inte upplever att vi har något gemensamt, så känner jag aldrig något behov att spendera energi på personen i fråga.
Jag lägger hellre energin på människor som står mig nära.

Om man tänker i en slags orsak-verkan kedja så blir det något sånt här
» Okej, människor skriver/säger saker till mig som jag inte känner igen i mig själv
» de känner inte mig?
» okej, varför känner de inte mig?
» jag kanske berättar för lite om mig själv?
» okej, varför berättar jag lite om mig själv?
» ja... kan det bero på det jag just skrev: att man är skeptiskt till nya människor?

För mig blev det lite som en käftsmäll, fast en rätt så mild eftersom den kom från mig själv.
Man kanske måste välja; antingen så bjuder man på sig själv, bjuder in andra eller så fortsätter man var konstant skeptiskt och får helt enkelt stå ut med att vara personen som ingen känner.

Min chef säger ofta saker om mig, som känns otroligt främmande. Förutom den gången hon kallade mig för planeringsfascist. Det var smickrande.

Det händer rätt ofta med J också, i vardagliga sammanhang, där jag kan bli förvånad över vissa saker han gör. Man tänker; om han visste att det stör mig så otroligt, så skulle han väl inte göra så?

Och sen så tänker jag sekunden senare; eller vet han faktiskt inte om att det stör mig?
I ett förhållande tar man nog många sådana saker för givna med tanke på att man träffar varandra varje dag. Det roliga är att jag träffar mina kollegor varje dag också, 2-3 kollegor som känner mig, och sen ett stort antal som kommer och går in och ut i mitt liv varje dag, men som av någon anledning aldrig stannar.

Mmm.. det är mycket som hinner avverkas i badkaret en fredagkväll.

Det ösregnar ute.