Den svenska tragiken

Jag älskar tragik.
På ett sånt där sätt så att man mår lite dåligt av det, men njuter på samma gång.

Jag älskar att läsa Jonas Gardells böcker som handlar om oss svenssonmänniskor som försöker leva våra små liv. Det blir både tragiskt och komiskt när man sätter det på pränt, hur vi beter oss.

Och nånstans tror jag att vi svenskar, eller åtminstone skandinavier är lite speciella.
Lite extra tragiska.

Ta bara ett program som Färjan.

Medelsvenssons som åker finlandsfärja för att komma bort lite från frugan/gubben, villan och det tråkiga kontorsjobbet.
Hoppar på båten, super ner sig och hamnar i fyllecell, eller blir väckt av kollegorna efter att ha somnat på en bänk nånstans. Leker kung i karaeokebaren och flörtar med allt på två ben.

Allt är så tragiskt och samtidigt fantastiskt underhållande.

Jag tror att man måste se det så, man måste skratta lite åt sin egen patetiska art.
För vi vet inte bättre, det är bara att inse.

Jag älskar även Idol, skrattar så jag gråter åt fyrtioplussare utan självdistans. För det ÄR humor, kom inte och säg något annat!

Man får skratta åt andra människor, människor som ställer upp på teve, som beter sig som om de är med i Torsk på Tallin.

Fatta, människor är så sjukt roliga.