Vilket ös

I dag gick jag för sista gången till mitt jobb här, och det enda jag egentligen tänkte på vägen dit var: Det hade gått fortare att simma.

Regnet öste ner så att jag nog aldrig sett något liknande, det började igår kväll så det var tur att jag tog stövlarna i morse så jag kunde gå genom de sjöliknande pölarna.

På vägen träffade jag en liten farbror som var ute och verkade promenera (6 på morgonen!)

Lilla farbrorn: Hej!

Jag: Eh....hej?

Lilla farbrorn: Ska du under viadukten?

Jag: Ja...

Lilla farbrorn: Håll vänster, då klarar du dig! Annars går det hit!
(Lilla farbrorn håller sina händer i midjehöjd)

Jag: Oj, kära nån!

Jag höll till vänster, och kom fram hyfsat torr.
Kände dock en viss bitterhet över att jag ägnade tid åt att platta håret innan jag gick eftersom jag ville visa min nyfärgade kalufs.

Radiosoap

Jag och I pysslade häromkvällen, hör och häpna!

Jag hade kommit på att jag behövde några små hejdå-presenter till de jag jobbade med tidigare på ett extrajobb, men visste inte vad jag skulle ge dem.

Så hittade jag ett par supersnygga tvålar på Inreda, kändes dock lite dyra, så jag och I får den snilleblixten att vi skulle göra egna: Roligt och lite billigare.

För att göra en lång historia kort; de tog sanslöst lång tid att göra...vi var trötta och hungriga, under kvällen pendlade vi mellan förtjusning och förtvivlan.

Men när vi sen såg resultatet så kände vi oss otroligt nöjda, och kvällen kunde inte bli mer perfekt när jag kläckte ur mig: Vi kan kalla dem Radiosoap! (För att vi tyckte att de liknade radiokaka)

Ja...tycker nog att vi kan spela i samma lika som Inreda; eller vad tycks?

Radiosoaps à la S&I

Inreda

Snygga tvålar, i väldigt snygga förpackningar, om jag får säga det själv!

Så många frågor

I de sista avsnitten av Sex and the City, bestämmer sig Carrie för att flytta med sin älskare till Paris. Hon möts av en miljon frågor från sina nära vänner som såklart är upprörda över att förlora sin vän. Vid ett tillfälle när de lunchar får hon dock ett mindre utbrott på sina frågvisa vänner och frågar ”how can you still have questions??” Om inte hon själv känner tvivel över sin flytt, hur kan då hennes omgivning känna så.

Det slog mig igår, att denna flytt har oroat mig förvånansvärt lite, i vanliga fall skulle jag ha packat klart allt för veckor sedan. Vi hade ätit på papperstallrikar, och kylen hade varit täckt av post-its med ”att göra listor”. Den här gången har jag varit cool-lugn, och då ska jag ändå flytta till en annan stad och börja ett nytt jobb. Visst, har jag slagits av viss flyttångest när jag tänkt på mina syskonbarn, eller när jag plockade ner gardinerna häromdagen och insåg att; jag kommer faktiskt inte att bo här längre. Därför känns det jobbigt att hela tiden få frågor som indikerar att allt inte skulle gå vägen. Att lägenheten inte skulle gå att bo i, att vi inte skulle få plats med möblerna där, att Js jobb skulle vara dåligt, att vi inte skulle få med oss alla möbler i släpvagnen, och har vi verkligen några kompisar där nere?! Men så tänker jag, att det kanske är deras sätt att säga; tråkigt att ni flyttar.

Jag har ingen separationsångest, och det känns så otroligt skönt, sen vad det beror på, det vet jag inte riktigt än. Sen att jag frågade J igår lite försiktigt om det skulle vara OK för honom att jag författade en liten lista med saker som skulle behöva göras; det är nog bara ett tecken på att gamla vanor är svåra att brytas! : )

Lugn...jag kommer att vara i goda händer, se bara!

Kommer att lyssna på i bilen på väg ner:
Cat Power
The Tiny
Dora Steins
Sambassadeur
Det går dåligt med min lista med ny musik som betas av. Men jag har gjort otroligt många fynd hittills. Ovanstående måste dock lyssnas in lite mer, och jag kommer nog inte att få ett bättre tillfälle än detta!

Lördagmorgon

Lite nyvaken sitter jag och tittar på regnet som bara öser ner ute. Det är vår sista lördag här, och med tanke på vädret gissar jag att den till största delen kommer att spenderas inomhus i morgonrock.

Vi började packa i veckan, så här hemma ser det ut som ett bombnedslag.

I kväll ska både jag och J gå ut med vänner. J ska "säga hejdå" till killkompisarna och jag och I ska säga hejdå till vår favoritrestaurang i stan.

Det är friidrotts VM på teve, så jag ska krypa tillbaka i sängen.
Det är min sista lördagsmorgon här och den tänkte jag ta vara på.

Tårta på tårta på tårta

Oj, vilket kalasande det varit de senaste dagarna, och om det är några som kan kalasa så är det min familj! Fråga bara de ingifta männen som alltid blir lika stormförtjusta när ännu en födelsedag nalkas.

Det ska köpas presenter i överflöd, det ska sjungas, bjudas på mat, tårta åt alla håll och kanter, och allt är fantastiskt, alla ska vara glada och ”oh, precis en sån som jag önskat mig!” I vår familj är man även experter på att köpa presenter, speciellt sådana som man själv tycker att födelsedagsbarnet bör ha… Vi har tänkt ut exakt vad personen i fråga skulle kunna använda prylen till, så då är det bara att tacka och se glad ut, medan man funderar på vad tusan man ska ha den där grejen till… Tråkigt bara att ingen i familjen besitter ett pokerfejs, så presentöppning följs ALLTID av frågan ”var det inte en sån du hade önskat dig?” ”ville du inte ha en sån?”

I helgen hade vi en liten middag för familj och vänner, som en sista ”samling” innan flytten. Det var väldigt trevligt, och tur att svärföräldrarna har stort hus för kvällen innehöll bla mycket mat och en hel drös med skenande barn. Tråkigt nog var jag fortfarande sanslöst trött som jag var hela förra veckan, så när klockan närmade sig sena kvällen hade jag inte mycket energi kvar. Ett tacksamt tillbehör på en fest är dock svärmor, en av de mest sociala personer jag någonsin träffat. Roligast var när hon diskuterade hur skogsduva smakade med vår vän LE (som för övrigt mest käkar skräpmat, så hon fick inte så mycket gensvar)

Svärmor: Smakar det ungefär som kyckling?

LE: eh….. ’tystnad’

Svärmor: Är det mer som ett ljust kött

LE: eh….mja……jo…

Jag: Är det mer ett fast kött? (Försöker hjälpa till, för i mitt huvud ser duvkött ut som torsk av någon anledning)

Svärmor: Men det är ganska likt kyckling?

LE: jo…hm…

Efter ca 10min tror jag att de enades om att det smakar kyckling, utan att någon av de egentligen verkade ha en aning.

I går firades storasyster med pompa och ståt. Lilla mamma försökte föra över sin ”jag tycker det är tråkigt att Sofia ska flytta” på mina små syskonbarn, 6 och 4 år gamla. Höjdpunkten där var när hon sa, med en liten surläpp sneglandes på mig, till h (4 år) att när moster Sofia fyller år då blir det minsann ingen tårta för då bor hon ända borta i Sthlm… h som endast förknippar Sthlm med stället där han gick vilse (på Skansen) svarar ”jaha!” och fortsätter visa mormor ur Clas Ohlson katalogen vad han önskar sig i julklapp.

Storasyster fick bla en tårtspade av mamma och det roligaste var när hon inte längre kunde hålla sig utan var bara tvungen att berätta att hon eg fått den gratis på Ica Maxi genom ett erbjudande en gång, och eftersom hon redan då tyckte att syster minsann behövde en ny tårtspade sparade hon den till aktuell födelsedag.

Jo, födelsedagarna kommer jag att sakna, helt klart. Alla förberedelser och telefonsamtal veckor i förväg, när både storebror och far ska förvarnas om vem som fyller år när och vem det var som hade önskat sig vad. Ojoj, vilket ansvar J får nu när det bara är han som kommer att uppvakta mig! Måste nog skicka honom på kurs hos de fantastiska kvinnorna i min familj.

Love you!

Gardiner

Såg ett tyg på bloggen "Inspiration & Design som jag verkligen fastnade för. Ett tyg från Marimekko som bla säljs på Asko möbler. Surfade in på sidan och hittade en hel del go'bitar, och det bästa av allt; butiken ligger faktiskt inte så långt från vår lägenhet i Sthlm!!

Favoriterna som jag absolut måste kolla in när jag flyttat ner:

Fr vänster: Fokus, Isosatakieli, Lumimarja, Ro, Kaivo

Jag vet inte vad det är med mig och svart/vitt nu förtiden...
Det är inte så att jag selektivt väljer ut inredningsdetaljer i svart och vitt, utan det är mer bara att jag fastnar så för det!

Järnbrist och familjefest

Denna vecka har och kommer att fortsätta vara fylld med något jag valt att kalla "Familjefest" i almanackan. Det innebär bla födelsedagar, biobesök med vänner man inte träffat på ett år, barnvakt till syskonbarnen, och träff med vänner och släkt såhär 2 veckor innan flytten.

Till råga på allt känns det som att jag drabbats av världens järnbrist, sover skräpdåligt, ont i nacken och sanslös huvudvärk. Plus att jag lyckats somna på alla möjliga ställen och vid konstiga tillfällen so far...

Och veckan är inte slut än...

Så, summering av Familjefesten kommer nog inte förrän veckan är slut, finns risk för att jag somnar vid tangentbordet annars...

Till dess måste jag dock visa möblerna jag äntligen bestämt mig för till vårt nya kök. Har haft stor ångest kring både färg och material, men tror att jag träffat rätt nu.

Stol Miller, samt bord Plaine, från Mio, planerar jag att införskaffa inom en snar framtid

Arg...

Jag är så trött på människor, och jag är oroad över det faktum att jag själv är en människa som förmodligen retar gallfeber på många andra människor. Och det jobbiga är att jag har noll tålamod med människor som retar mig så.

Detta har gjort mig fullständigt vansinnig idag:
Människor som delar med sig av sitt privatliv utan att jag bett om det
Människor som måste föra olika typer av ljud som jag inte bett om att få lyssna på
Människor som pratar över mitt huvud istället för till mig, som att jag skulle vara för dum för att förstå
Människor som är disträa och långsamma och därför tar upp en tredjedel av min lunch
Människor som är omogna och gör mig rädd för tanken att även jag var så omogen i den åldern
Människor jag känner som jag såklart måste träffa på stan den dagen då man ser som värst ut *

När jag kom hem från jobbet idag så hade jag bara en tanke i huvudet: skogspromenad.
För att rensa...
Men såklart: Det var alldeles för varmt ute, jag var tokhungrig och faktiskt alldeles för arg för att få ut något av denna promenad. Så jag gick hem och åt skorpor som jag bokstavligen fyllde med smör och ost, medan jag tänkte för mig själv: Motion...vad ska det vara bra för egentligen?

Jag och I hade pratat om att kanske bjuda på tårta, vår sista dag på jobbet. Men efter idag...vette tusan alltså...
Tänk vad mycket mer tårta man skulle få om vi delade på den, bara hon och jag istället.

Tur att J är på bio idag, och jag ska nog låta bli att packa porslin som jag hade tänkt. Får nog bli TV och tidig sömn för allas bästa helt enkelt.


*Sov dåligt i natt pga av nacken, så jag vaknade med en utomjordisk huvudvärk och blev bara tvungen att ta glasögon. Och när jag kände mig så där lagomt ful redan, tänkte jag att jag lika gärna kunde vara überful och struntade i att fixa håret

Drömmar om romantik

Om man bor i norrland så finns det generellt två olika uppfattningar att ha om Sthlm.
Antingen så tycker man att Sthlm är en farlig storstad där det lurar knarkare och våldtäktsmän runt varje gatuhörn. Det är fullständigt omöjligt att få lägenhet, alla är stressade och man får räkna med en resväg till jobbet på minst 2 timmar oavsett var man bor. Det spelar ingen roll att det finns mycket affärer och många restauranger, för där har man ändå aldrig tid att gå. Och bo i centrum; det gör ju ingen. Nä, man bor långt utanför stan och kommer nöjt strosa runt i det köpcentrum som finns närmast.

Eller, så tänker man precis tvärtom. Sthlm är staden där man kan vara impulsiv när det gäller helgnöjen för där finns allt. Mässor, konserter, sushi som faktiskt smakar sushi. Ett Ikea närmare än någonsin och butiker som faktiskt har öppet en stund efter att man slutat jobbet.

Om man tillhör kategori nr 2, blir man dessvärre oftast bemött med den attityden att man borde slå bort de "romantiska drömmarna" man har om Sthlm. Det är bättre, för annars blir man bara besviken den dagen man väl bor där och inser att det inte blir som man trott.

Jag är nog lite mer åt kategori 2 även om jag har varit i staden för lite för att riktigt ha varken uppfattningar eller drömmar. Däremot har jag en längtan av att få ha den möjligheten att kanske gå ut och äta den mat man faktiskt vill ha, och inte bara den som finns tillgänglig. Eller köpa de gardiner man vill ha, istället för samma som alla man känner för det är de enda som ser okej ut i de butiker man har tillgång till.
Och det kanske är sådant som kallas "romantiska drömmar", men det gör mig inget… jag vet att jag kommer att ha vänner, och J nära till hands. Familjen kommer att finnas en timme bort med flyg, jag har ett fast jobb och vi har ett boende som vi vet är helt OK. Bara det borde vara en romantisk dröm för många.

Genom en tidigare arbetsgivare har jag nu fått möjlighet att gå på inredningmässan Formex som äger rum i Sthlm i början av september, och DET kan man lugnt kalla dröm som nu går i uppfyllelse. Dessutom har jag och I pejlat in en konsert med ett av mina favvoband på Debaser, bara två dagar innan I:s födelsedag och förhoppningsvis är hennes syster kvar i stan och kan hänga med.

För mig är detta helt klart romantik, men skillnaden är att det faktiskt är verklighet. Det är inga diffusa drömmar. Och det är väl kanske det jag mest ser framemot med att flytta till Sthlm; för mig är den staden så verklig, och jag kommer att leva i den verkligheten.

och tänk: jag kan se Allsång på Skansen...om jag vill i alla fall...

En miljard koppar kaffe senare

och fortfarande svintrött....påsar under ögonen har nu fått en ny innebörd för mig
Mamma mia...det är en evighet kvar tills jag får gå hem.
Ska se film med I idag, undrar vem av oss som kommer somna först.

PS 2: Det blev ingen kinamat, utan Subway istället. MEN jag fick J:s kaka! :D

Ett brutalt uppvaknande

Min före detta arbetsgivare bjöd på middag ute igår, bland annat för att vi var några extraanställda som nu lämnar staden för andra äventyr. Det var supertrevligt, vi åt nära vattnet och det var riktigt riktigt varmt och härligt ute. Räckmacka, vin och chokladkaka…kunde inte bli bättre.

Dessvärre var jag galet trött i morse när jag cyklade iväg till jobbet, och vet inte riktigt vad jag kan skylla på för så sent blev det nog ändå inte…
Så när min nuvarande chef kom in i vårt arbetsrum idag och frågade med hög stämma så samtliga arbetskamrater hörde: "är du bakis idag eller?", förstod jag att jag tydligen såg lika trött ut som jag kände mig.

X antal koppar kaffe och frenetiskt tuggummituggande hjälpte dessvärre inte, så jag smet in på toa för att bara få sitta i fred och blunda lite. Och droppen blev nog när jag drog ut en pappersservett och bokstavligen anfölls av vår värdelösa pappershållare då jag skulle återgå till arbetet från min lilla vilopaus.

Å andra sidan så känner jag mig faktiskt lite piggare efter den lilla pappersorsakade hjärtinfarkten...

PS 1: Jag och J ska gå och käka kinamat på lunchen idag, han åker och fiskar hela helgen så det blir lugna gatan hemma med andra ord!

Åttiotalsfrossa

De senaste dagarna har jag frossat i åttiotalet, helt otippat men dock så trevligt! Det började hos min syster i torsdags. Vi hade käkat lite kinamat på stan och satt hos henne och slöade framför tv:n då en kanal plötsligt listade de största kvinnorna på åttiotalet. Med på listan fanns bland annat Blondie, Madonna, Whitney Houston, Tina Turner mfl. Och det är ju något med åttiotalet som fängslar i alla fall mig; filmerna, kläderna och framförallt musiken. Även om jag själv var aningens ung då så fanns ju storasyster att beundra, hon var så vacker i sina trasiga jeans och det stora permanenta håret. Jag minns när hon gav mig ett kassettband med en "Stephanie"; hon hade en kort, cool frisyr, hatt, idominrosa läppstift och sjöng syntmusik på franska. Jag hade aldrig varit lyckligare.

Hursomhelst, åttiotalsfrossan fortsatte nämligen i helgen då fyran visade först Flashdance, tätt följt av Staying Alive i lördags, för att idag visa Footloose. Storyn är enkel, i alla fall i de två första; de vill dansa till varje pris och samtidigt finns där en trasslig kärlekshistoria som riskerar att ställa till det hela.

Jag blir både peppad och förälskad av åttiotalet, lite av nittiotalet också, men då mest av musiken. Känns ju onekligen långt bort att tänka sig att man om sisådär 20år kommer tänka att man blev peppad av början av 2000-talet. Undrar vad man kommer tänka egentligen...

Jaja...som en följd av min frossa har jag iaf tankat hem följande låtar så att jag kan småfrossa lite... för att peppa mig själv helt enkelt när 2000-talet känns tråkigt och alltför institutionaliserat:

• Whitney Houston: How will I know
• Irene Cara: Flashdance, what a feeling
• Maniac (från samma film)
• Cyndi Lauper: Time after time
• Blondie: Kids in america
• Irene Cara: Fame (såg f.ö. även denna bara förra veckan)

Ps: Vulgo-Per gjorde bearnaisesås idag...såg sanslöst gott ut. Jag som inte ens gillar bearnaise.

Människor som älskar

Det finns helt klart nackdelar med att sälja i väg möbler på Blocket. Bland annat kan man bli utan skrivbord och tvingas sitta på golvet på en kudde, med sina 2 meter långa ben, när man ska trixa med sin blogg. Antar att jag inte behöver vidareutveckla min förtjusning över detta.

Jag bjöd vänner på mat idag, många blir lite förvånade över att jag ofta bjuder på kött trots att jag själv endast äter fisk och grönt. Jag gör det nog för att jag älskar mat, älskar att laga mat och älskar att äta mat. Dessutom älskar jag människor som älskar mat.
Min nya favvo på TV är nämligen kocken Per Moberg och hans program på tv4. Det är något med brutala personer som jag inte riktigt kan motstå. Tänker bland annat på Lulu från Äntligen Hemma som jag nämnde i ett tidigare inlägg, personer som nästan blir lite vulgo för att de älskar det de gör.

Många som jag pratar med tycker ju såklart att Per Moberg är så ofräsch för han stoppar minsann fingrarna i maten...i TV!! Och han svettas, och han svär... han använder mer smör i en gryta än vad vi gör av med på en månad. Men jag älskar hur han älskar mat!


Vulgo-Per

På tal om något helt annat. Jag såg filmen Marie Antoinette för inte så länge sen. Och när man ser filmer ifrån den tidsepoken så reagerar vi kvinnor ofta på deras kläder. Hur fruktansvärt det måste varit med alla korsetter och liknande som gjorde att kvinnorna knappt kunde andas.
Jag köpte ett par jeans i dag på H&M. Ett par blå stuprörsjeans, som jag provat ungefär 1 miljon ggr men aldrig hittat någon perfekt storlek. Samtidigt har I oftast stått utanför och ropat: "men om du bara får igen knappen, så kommer de att gå ut sig sen!"
Idag har jag gått runt i de nya jeansen, och det är som att jag fått en liten skarv över magen och höften eftersom jag gick med på att köpa en storlek mindre än vad jag egentligen har. Men, det är ju så jeans ska sitta; som ett smäck!

Sanslöst att vissa saker aldrig förändras... de byter bara material.

Hollywoodtårar

Ingmar Bergman har gått bort, lämnat landet i tårar...
Jag är ledsen Sverige, men jag kunde inte låta bli att tänka "dog inte han för några år sen? Tydligen inte...hm, undrar vem det var då."

Sen fick jag se Peter Stormare gråta i direktsänd TV, en stor man.
Men sekunder senare kunde jag inte heller låta bli att tänka: "Hollywoodtårar... det är ju sånt han producerar varje dag."

Kanske dags att se en film med Ingmar Bergman med tanke på att han ger
10 400 000 träffar på Google idag. Undrar om det finns någon som inte är svartvit.