Jag insåg det även när jag av någon anledning började imitera Pumbaa under vår utbildning.
Jag är en pajas.
Det går inte fem minuter utan att jag måste skoja med någon. Visst, jag är ofta ironisk, men har inte tänkt på det förut att ironi praktiskt taget skulle kunna ses som mitt andra språk.
Personen som sitter bredvid mig på jobbet skrattar mest så fort jag säger något, för han tar för givet att jag aldrig är seriös.
Och visst; jag gillar när folk skrattar åt mina skämt, även om det oftast är jag som skrattar mest. Men jag kände idag en viss frustration över vetskapen om att folk inte tar en på allvar. Det jag tänker på är den klassiska fördomen att folk som skrattar oftast är lite korkade, eller omogna om det gäller tjejer. Smarta människor sitter mest tysta och säger ingenting, och säger de nånting är det ändå alldeles för intelligent för att vi andra ska förstå. (Eller är det de som kallas nördar?)
Humor har alltid varit mitt vapen när jag träffat nya människor, har man inget att kallprata om kan man alltid försöka säga något fyndigt! Känner därför rätt ofta hur man liksom inte "klickar" med människor, för de skrattar helt enkelt inte.
Frågan som sen dyker upp är då; vad ska man bli när man blir stor? Var kommer man att bli erbjuden en tjänst där jag med stor risk försöker skämta mig igenom hela intervjun?
Undrar vad som skulle hända om jag försökte att inte vara ironisk under en hel dag. Skulle jag inte känna igen mig själv, eller skulle jag bara tycka att det var hur skönt som helst? Skulle mina kollegor kanske för en gångs skull tänka; hon kanske inte är så dum som man trott?
En frestande tanke är att folk skulle ha skittråkigt utan min låga humor, de skulle inse hur skönt det är med någon som aldrig orkar ta livet på så stort allvar. Någon som vågar lätta upp stämningen med olämpliga ordvitsar.
Vem vet, jag kanske växer till mig någon gång? Men jag kan ändå inte förneka det, att jag är så sjukt rolig ibland.
Jo, jag spelade faktiskt Långben i en skolpjäs en gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar