Det här är faktiskt The Year

Hur många gånger har man inte lyssnat på Marit Bergmans This is the year, blivit vansinnigt peppad och tänkt att; nu rackarns händer det grejor! Sen har det ändå inte hänt särskilt mycket...
I fjol kändes som händelsernas år när jag först blev klar med min ekonomexamen, som sedan följdes av att jag och J åkte till New York och gifte oss! (händelsen annonserades för övrigt i lokaltidningen dagen efter, varpå mor och diverse andra familjemedlemmar satte morronkaffet i halsen...)
Men idag så slog det mig att jag faktiskt ska flytta, och helt plötsligt kändes det så mycket större på något vis. Okej, gifta sig är stort, men förändringen av att flytta till Sthlm kommer att bli större. Jag kan heller inte sluta tänka på det faktum att jag flyttar pga att jag fått ett fast jobb, mitt första i livet faktiskt.

När jag och J var nere i Sthlm för snart två veckor sen så provåkte jag tunnelbanan till stället där jag ska jobba. Ingen större utmaning egentligen, men när jag satt där och lyssnade på rösten som sa "tåget fortsätter mot...Akalla" eller nåt... så kändes det inte på riktigt. Det kändes som de gånger man varit och hälsat på vänner, eller semestrat. Det kändes tillfälligt, och på något vis har det nog känts så fram till idag. Vi har sålt iväg en del möbler på Blocket nu inför flytten; sånt som man eg velat göra sig av med för länge sen, och sånt som helt enkelt inte kommer att få plats. Och kanske är det försäljningen som skapat denna separationsångest. För det är helt klart skräckblandad förtjusning.

Jag kommer att bo långt i från både min och J:s familj, och även om vi inte springer hos varandra varje dag så finns de ju där. Jag har alltid varit en grubblare, jag funderar på saker tills jag nästan dör...det har blivit bättre de senaste åren. Min syster brukar köra med "vad är det värsta som kan hända-utfrågningar" tills jag inser att mina grubblerier är onödiga. Men de finns! Jag har redan tänkt på vem jag i nuläget skulle ringa om jag får inbrott, om jag blir paniksjuk, om jag bryter benet (förutsatt att J inte är hemma). Vem ska jag ringa när jag bor 70 mil ifrån dessa personer? Det är såna tankar som cirkulerar i huvudet.

Sen finns det också en faktor till som blev ytterligare kännbar efter familjemiddag igår hos mamma och pappa då min syster med familj var där. Jag och min underbara systerdotter kramades och lekte en lek som gick ut på att vi la kinderna mot varandras och så skulle vi tugga så högt så att det "hördes" i den andras tinning...eller nåt sånt.
Jag älskar båda mina syskonbarn så otroligt mycket, men jag tänker.... att om detta verkligen är "the year" för mig, bland annat för mitt yrkesliv, så kommer det kanske ordna sig ändå. Sthlm kanske kan trösta mig de kalla vinterkvällarna när jag får bjuda in mig på middag hos mig själv.

Ikväll är det Allsång på Skansen, tänk...nästa år kanske jag kan sitta i publiken och gräma mig över Anders Lundins sångröst, istället för i TV-soffan.

Lyssnar just nu på: Håkan Hellström
Behövde något uppiggande i mitt Death Cab-rus.