Ett litet steg för människan....

och ett gigantiskt steg för mig!
Min första blogg...datorer har aldrig varit något för mig. Jag skulle kanske inte säga att jag är oteknisk, men har helt enkelt inget tålamod. Det faktum att vi har en värdelös dator som jag helst undviker gör det hela inte lättare. Jag är nog lite grann som min lilla mamma, man ids inte ens försöka för det är inte värt energin då man redan innan vet att det alltid är något som strular.

Om jag tar mig tid för att surfa så gör jag det alltid när jag är ensam hemma, min man J blir så irriterad när jag skriker att jag ska kasta ut vår dator. "Funka, annars kastar jag ut dig!!" (skriker jag till datorn alltså, och inte till min man även om tanken ibland är frestande.) Jag är nog lite så med livet i allmänhet, jag vill att saker och ting ska fungera och blir oerhört stressad när det inte gör det.

Därför är den här flytten till Stockholm förmodligen det galnaste jag gjort. Vi har ingenstans att bo, jag kan absolut ingenting om Stockholm i övrigt, och min man har än så länge inte något jobb där nere. Jag borde ha brutit ihop vid det här laget, och har kanske gjort, men i små omgångar. Därför slår jag på stort och börjar blogga om allt som rör sig i min hjärna just nu.
Tur att lite musik alltid gör livet lite lättare.

Lyssnar just nu på: Asha Ali: A promise broken
Jag vet inte om jag klarar fler låtar från denna fantastiska musiker som sjungit sig in i mitt hjärta våren 2007. Något händer med mig, och helst vill jag bara ta sats och springa jorden runt för att göra mig av med alla känslor.