Jag hade ärligt talat missat att de släppte en skiva förra veckan, så när jag läste det på hemsidan samma dag hoppades jag för mig själv att de ändå inser att det är värt att satsa på de gamla låtarna.
Och det gjorde de ju. De spelade dock rätt många nya låtar, men hade man aldrig hört bandet förut skulle det faktiskt vara omöjligt att urskilja vad som var nytt och vad som var gammalt. Allt lät precis likadant som de alltid gjort med andra ord.
Jag fick världens nostalgitripp av den här konserten. Jag färdades typ 10 år bakåt i tiden, jag hade blått hår, palestinasjal och världens största Doc Marten kängor. Man ville så sjukt mycket och allt var möjligt. Det låter som en klassisk tonårsperiod, men det var verkligen så. Och jag njöt verkligen av den känslan när jag nu stod där längst bak med öronproppar och polotröja.
Dia Psalma är verkligen inte världens bästa band, men det här var helt klart den bästa konserten jag varit på, på länge. För man kunde inte göra så mycket annat än att bara stå och tralla med i alla texter som man så flitigt kan utantill. Ingenting var komplicerat eller konstlat, avancerat eller pretentiöst, det var bara skitbra punk.
Världens sämsta bild, jag vet. Men det kändes inte riktigt rock n roll att stå med en mobilkamera för att ta en bild...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar