Häromdagen pysslade jag lite med presenterna till alla syskonbarn. Js kids ska få ett gigantiskt påskägg med varsin present i, och mina ska få lite av varje. Köpte bla superfina kläder till den allra minsta av dem i dag.
Jag och I harvade runt på stan i dag efter jobbet, bland annat efter en chokladbutik som en kollega pratat varmt om tidigare. Så jag smsar kollegan på väg in till stan och frågar om den låg på drottninggatan. Jag får till svar en helt obegriplig vägbeskrivning och sedan kommentaren "vem Sofia?" Jag tänker såklart att min kollega drygar sig bara lite och svarar att det är hans kollega och frågar istället om lämplig tunnelbanestation för att få någon hum om var det ligger.
Som svar får jag då istället; "haha....du måste ha skickat fel!"
Oops... kollar sen med eniro och tydligen har jag smsat en kille i Örebro. Och nu kommer det roliga; efter att jag skickat ett "hoppsan-sms" tillbaka får jag ett svar där killen skriver saker i stil med "ja, det är lugnt. Det var bara så roligt för jag pratade i dag med en kompis om en chokladbutik, men sen när du skrev tunnelbana tänkte jag att detta måste vara fel för det finns ju ingen tunnelbana här. Men, jaja, lycka till med letandet!"
Eh....
Sjukt roligt var det i alla fall, och vi hittade tillslut till butiken som låg läääääängst upp på drottninggatan. Den var mysig, och jag köpte ett gäng med praliner till J som jag nu vill äta upp själv.
Jag observerade en sak på tunnelbanan hem sen; att jag är rädd för att jag ska andas högt och störigt, som att jag väser. En kollega på jobbet retar gallfeber på I ibland för att hon "vässjunger", och det är nog något liknande jag är skiträdd för att jag själv ska göra så att folk ska störa sig på mig. För sånt hör man ju inte när man lyssnar på musik! Och det blir ju ännu jobbigare när man börjar tänka på hur man andas, för då hörs det ju verkligen! Hur man nästan håller andan ibland för att man är rädd för att flås-andas. Sjukt jobbigt, och förmodligen en aning paranoit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar