Jag undrar....

... hur människor som har hundra kompisar lyckas med det egentligen.
Alltså hur de lyckas skaffa alla dessa hundra kompisar. Visst, alla är säkert inte toknära vänner, men de är ändå nummer i mobilen... kontakter på msn... eller en sån man stöter på när man är ute o kan snacka med några minuter.

Ibland känner jag mig som en sån nörd från en collegefilm; killen som hela tiden försöker få en tjej till skolbalen men lyckas aldrig. Och han förstår aldrig riktigt vad det är han gör för fel.

Det är tråkigt när det slår en.

Jag uppskattar verkligen de få nära vänner jag har, de är de bästa i världen, verkligen.
Men på något vis börjar det bli tröttsamt att hela tiden bli "ratad" av människor som man ändå själv tänkt var potentiella "kontakter" - människor som man ändå kan umgås med o har något gemensamt med.

För när jag tänker efter så var det precis så både på gymnasiet och universitet. Det enda man vill är att lära känna nya människor o tillslut så hittar man EN person som man iof blir rätt nära vän med.

Det är sjukt att tänka tanken, speciellt när man är vuxen o ämnet i sig känns som något som hör hemma på lågstadiet, men det är svårt att inte börja fundera över om det är mig det är fel på. Ska man spela svårflörtad? Är det kanske så att de här människorna från lågstadiet har blivit så pass gamla att de känner av att man anstränger sig och backar av den anledningen?

Jag tycker att det är rätt skönt att vara ensam.... men det är verkligen skittråkigt när man så sällan känner sig behövd.