Denna konsert blev dock lite spontan då första spelningstillfället blev inställt pga dåligt väder, själv var jag i Umeå det datumet så jag hade räknat bort denna konsert. Tur nog (i alla fall för min del) fick jag en andra chans.
Konserten bestod av två delar, med en paus emellan.
Första delen på ca en halvtimme bestod i princip uteslutande av låtar från albumet Fear and love (2007). Bandet inleder med den fantastiska The Burden, och jag blir genast på bra humör. Utan att känna till bandet innan, har jag en föreställning om att WW bara ska kännas väldigt mellow, smådystert men vackert.
Regnet hänger lite i luften ovanför Mosebackes terass på söder, och när sångaren Magnus Carlsson kommenterar att den mulna himlen passar rätt så bra förstärks min "inför-känsla" för WW. Men redan vid tredje låten; Shiver in the morning light, får jag en helt annan känsla. Är det bara jag, eller har detta album och framför allt denna låt inte rätt mycket vibbar av 60-tal? Jag vill nästan springa hem o byta till rött diadem och prickig kjol. En rätt främmande känsla för någon som är van att gå på skramliga punkkonserter. Men en väldigt trevlig känsla.
Utan att egentligen ha en aning om huruvida denna skiva sticker ut eller inte gentemot tidigare, så får jag som sagt inte alls någon mellow känsla under konserten. Jag blir snarare glad och varm av Magnus Carlssons röst samt det fina gitarrspelet som passar så bra till denna typ av musik. En annan favorit under första passet är Grains of sand, hela tiden förstärks min 60-talskänsla, på ett positivt sätt. Och för att inte glömma covern på Unchained melody. Det kändes som att den var skriven för MC och skapar en helt fantastiskt stämning på en relativt liten och intim utomhuskonsert som denna.
När andra passet drar igång är bandet förstärkta av cello och fiol; detta kommer att bli så bra är det första jag tänker. Men oavsett hur höga mina förväntningar var hade jag aldrig kunnat hoppas på detta. Gästartist under andra passet är ingen mindre än Freddie Wadling (Fläskkvartetten bla), och inte nog med det; han framför även den låt som bara måste vara WWs bästa; Blue and alone.
Även om MC drar ner en hel del applåder för sin version av klassiska Life on mars, kändes nästan Freddie Wadling som stjärnan i det andra passet. När FW framför Karma police är det nog inte bara jag som ryser till.
Spelningen igenom känns både varm och intim trots att det regnar till och från, frågan är om det var någon fler än jag som ens la märke till det. WW nästan trollbinder sin publik under varje låt, och det är precis såsom MC försöker säga vid ett mellansnack: att man behöver lite eftertanke mellan låtarna, man får en känsla av vad var det som hände egentligen. Exempel på sådana tillfällen är bla While I'm still strong från skivan Endless night.
Självklart spelar de även populära Touch me, som i alla fall jag har hört ett antal gånger utan att någonsin riktigt lyssnat på WW. Men den fastnar, helt klart.
Efter en andra akt som räcker dryga timmen (om jag inte räknade helt fel) känner jag mig otroligt nöjd. Jag har verkligen fått valuta för pengarna; en första akt med låtar från den senaste skivan, en perfekt uppvärmning med andra ord. Som sedan följs av en andra akt med fantastisk musik, underbara stråkar, Freddie Wadling, värme och kärlek.
Ni får hålla tillgodo med en bild då jag inte fått ordning på min lilla film ännu.
Weeping Willows, Mosebacke, 2008-08-19
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar